Minnena
från Afghanistan förskräcker

Ryssarna är rädda att de dras in i ett nytt krig i Afghanistan. Vapenhjälp till talibanernas motståndare nordalliansen i Afghanistan har president Putin redan utlovat. Nu fruktar ryssarna att staten än en gång ska skicka unga ryska män att dö i de afghanska bergen. Soldatmödrarna har inlett sina protester. De ryska minnena från Afghanistan förskräcker.

-När vi tog plats i flyget till Kabul tronade ett berg av fryst, rött kött i mittgången.

Vladimir Selenskij hör till de ryska män som krigade i Afghanistan i sin ungdom. Han var nitton år och trodde att kriget var ett äventyr. Men i redan i flyget till Kabul skakades lugnet ur Vladimir.

-Jag såg på köttberget och tänkte plötsligt att vi bara är bara kött som ska offras, som ska falla för afghanernas kulor.

Köttet i flyget var mat som soldaterna skulle äta. De flesta av soldaterna var unga män som inte ville kriga. Deras avfärd hemlighölls för deras föräldrar.

Vladimir tycker inte om att tala om tiden i Afghanistan. Han är blek, händerna börjar skaka och med jämna mellanrum går vi ut för att röka, för att andas luft, för att söka upp ett nytt kafé eller en ny parkbänk.

Han säger att sovjetsoldaterna kallade Afghanistan för det förbannade landet, glömt av Gud och övergivet av djävulen.

-De som log mot dig en minut kunde skjuta dig nästa. Det var ju partisaner vi stred mot.

Vladimirs avdelning på tjugo man drabbades dessutom hårt av både tyfus och gulsot. Afghanistan är ett hett land. Bristen på rent vatten är stor och befolkningen fattig. Epidemier är oundvikliga.

Hundratusen sovjetsoldater

Den sovjetiska invasionen i Afghanistan förbereddes i hemlighet i ett helt år slutet av åttiotalet. Kriget var en enorm satsning. Sovjetiska truppstyrkor på 100 000 man stationerades i det bergiga grannlandet. Trots det lyckades ryssarna få reell kontroll över högst tjugo procent av Afghanistan och efter tio år av uttröttande, grymma strider drog sig sovjetarmén tillbaka.

Infrastrukturer saknas i Afghanistan. Vägarna är få. Det var svårt att föra in teknik och tunga vapen. De sovjetiska trupperna måste röra sig framåt längs de få befintliga vägarna i kolonner. Afghanerna kunde lätt försena eller avbryta en planerad truppförflyttning med hjälp av minbälten. Ofta fick ryssarna nöja sig med att från helikopter släppa ner grupper på tio män i terrängen. Sådana grupper kunde hållas stridsdugliga i högst tio dagar, trots att de fått dubbla ammunitionsförråd. Vintrarna var kalla och många frös ihjäl. Motståndarna fick hjälp av lokalbefolkningen. Ryssarna visste aldrig vad som väntade dem i närmaste hus eller by. Språkbarriären var också stor. I Afghanistan finns det fem stora språkgrupper och ett otal mindre. Bombning var inte heller en effektiv metod att försvaga motståndarna. Ett land som till stor del saknar infrastruktur är svårt att såra. Bombningarna gjorde däremot lokalbefolkningen fientlig och hatisk. De utdragna och grymma kriget gjorde att moralen bland sovjetsoldaterna sjönk till bottennivå. Dessutom drogs många ner i drogträsket.

Åtminstone 15 000 sovjetiska män dog i Afghanistan.

Den sovjetiska generalen Ausjev som stred i Afghanistan menar idag att kriget var dömt att misslyckas. I en intervju i moskvatidningen Argumenti och fakti säger han att ryssarna borde ha förblivit strategiska rådgivare åt de afghanska regeringstrupperna.

"Vi kom in och stödde dem. Om vi bara hade stått på stället och inte lagt oss i hade resultatet varit ett annat. Men vi drogs in i striderna. Det var vårt största felsteg."

Befolkningen slöt upp mot de främmande inkräktarna.

Zinkkistor under kamouflagetyg

Vladimir Selenskij är en av de ryska män som överlevde Afghanistan. Han jobbade med att leta minor.

-Våra tanks skars sönder som en stålkniv skär mjukt smör. Franska, italienska och hemgjorda minor hade afghanerna gott om.

-Ett stycke kamouflagetyg uppspetat på fyra stolpar. Under det hyllor med zinkkistor. Den Svarta tulpanen kallades flygplanet som förde kropparna hem.

Höstsolen skiner klart in genom kaféfönstret och Vladimir vill flytta till ett mörkare hörn. Ljuset gör ont i hans ögon.

-När vi tog fångar spelade vi fotboll med dem. Fången var boll och vi bollade honom mellan våra kalasjnikovar.

Men fångarna skulle egentligen överlåtas till de sovjettrogna afghanska regeringsstyrkorna.

När Vladimir berättar om fotbollsspelet rycker jag till. Han ser det genast och ropar upprört.

-Vad tror du att de gjorde med våra pojkar då? De kastade huvuden med avskurna öron utanför porten till vår bas. De slet huden av folk. Kropparna som låg i bårhuset och packades i kistorna var misshandlade, sönderslitna.

Vladimir har blivit ännu en nyans blekare och vi går utför att röka igen. Han förklarar upprört att bollspelet inte var något nöje. Men soldaterna var förbannande, överspända, ifrån sig över hur deras kamrater behandlats.

-Ja, vi slog och misshandlade fångarna. Men vi dödade dem inte. Det fanns gränser man inte gick över. I alla fall i vår avdelning.

Andra hemvända sovjetsoldater bär på grymmare berättelser. De finns överallt i Ryssland, afghanveteranerna. Många är utslagna idag och man kan hitta dem på metrostationerna eller i gathörnen. De tigger om en slant och ser omkring sig med grumliga ögon. Män mellan trettio och fyrtio iklädda solkiga kamouflagedräkter. En arm eller ett ben saknas ofta.

Höstsolen är skarp och Vladimir gömmer noga sina ögon bakom svarta glas.

Vladimir säger att han inte hållit kontakt med andra veteraner. Han gick på en träff för länge sedan, men såg att veteranerna hade både vin och droger redo. Han vände i dörren. De som lärde sig att döda utan en tanke går nu på droger, säger Vladimir. Minnena är för svåra. De är människovrak. Narkotikan var något av det viktigaste i kriget. Det får jag höra gång på gång.

Skola för brottslingar

-Man måste få narkotika för att kunna slappna av lite. Dessutom var priserna löjligt låga jämfört med priset på sprit. Officerarna kunde hålla sig med vodka, men inte en vanlig soldat.

Narkotikan fick de sovjetiska soldaterna genom byteshandel med lokalbefolkningen. Man bytte allt mot narkotika, utom sitt vapen eller sin ammunition.

-En kille från vår avdelning gav sitt automatgevär för en dos. Det förlät vi honom inte och han rymde sedan till afghanerna. Så började han strida med dem istället, de sades att han blev en framgångsrik krigare.

Men det finns berättelser om förband som för vapen försökte köpa sig fri väg genom bergen. Gerillan regerade uppe i bergen och vakade över vägarna. Kriget räckte i tio år och under den tiden hann allt få ett pris.

Det var många ryssar som gick över till den andra sidan i kriget. För många blev kriget en vana och livsstil. Det var svårt för de sovjetiska soldaterna att komma hem.

-Hemma väntade frågorna. Varför gjorde jag så och inte så. Var det rätt eller inte. Dessutom föraktade folk oss. Vi skickade er inte dit! Vad hade ni där att göra sa folk till oss. Jag ville genast tillbaka, men min mamma bad mig stanna. Så jag stannade.

Vladimir hade haft tur. Han hade inte varit tvungen att följa med på utrensningar av byar där man skjöt också kvinnor och dibarn. Han lyckades återanpassa sig till ett vanligt liv och jobbar idag som väktare.

Men många av krigsveteranerna från Afghanistan och Tjetjenien har aldrig hittat tillbaka till det ordnade samhället. Det finns jobb i Ryssland för skickliga prickskyttar och människor som vant sig vid att döda. De metoder man använder sig av i den undre världen i Ryssland är ofta hämtade direkt från slagfälten i Afghanistan.

Amerikanerna gav vapen

Ett och ett halvt år krigade Vladimir i Afghanistan. Han flög till Kabul våren 1980. Då hade kriget just börjat. De sista sovjetiska trupperna lämnade landet först 1989.

Vladimir gläder sig inte åt att amerikanerna nu vill kriga i Afghanistan.

-Kriget då på åttiotalet var en pojklek jämfört med det som nu står att vänta. Vi var unga pojkar som knappt kunde skjuta. Afghanerna hade usla vapen. Så småningom försåg ju amerikanerna dem med moderna vapen, men inte var de så skickliga krigare då. Nu har de skolats till verkliga krigare och om den amerikanska proffsarmén går mot dem så har vi inget gott att vänta. Och den religiösa fanatismen säger alla att är mycket större nu. Kriget sprider sig säkert snabbt över gränserna.

Vladimir tummar på fotografierna med unga pojkar med stora gevär i händerna. Han har fotat i smyg. Fotona har han tittat på hundratals gånger. Leende afghaner. Höga berg. Kvinnor i halvkorta kjolar och med bara huvuden. Andra kvinnor som är inbyltade, täckta. Kvinnorna och några storögda barn står bredvid en bil som är täckt av kamouflagetyg.

När Vladimir vandrar iväg hemåt ser han trött ut, lindarna ovanför honom har gulnat och en dammig vind drar fram över Sankt Petersburg.

Milena Parland/Nevapress
foto: Andrej Scherbakov-Parland

tillbaka