| I sex år har ingermanlänningarna Sylvi och Vihtori stått i kö för att få flytta till Finland. I sex år har de hållit drömmen om ett bättre liv i trygga Finland vid liv. En dröm som nu hotar gå i kras på grund av planerna på en skärpt invandrarpolitik för återflyttare. |
Allsång i klassrum nr 22. Tio kvinnor och två män sitter alla och nynnar till tonerna av en finsk schlager. Läraren Niina Rehkolainen stannar bandet vid ordet "talkkari" och förklarar. Bandet rullar vidare, men allsången vill inte ta fart.
- Aj, aj, hemläxan har ni alltså inte lärt er, säger Rehkolainen och försöker se sträng ut. Men vi försöker på nytt.
Det pågår finskaundervisning i det ingermanländska kulturcentret i Gatsjina, en stad med 80 000 invånare 50 km söderom S:t Petersburg. Förutom finska studeras här också datateknik och handarbete. I källaren finns en dagvårdsservice för åldringar. Gatsjina är också en av de viktigaste knutpunkterna utanför Petersburg för den ingermanländska kulturen.
Alla som sitter kring borden i klassrum nr 22 står i kö för att flytta till Finland. Och enligt de nya regler som trädde ikraft ifjol måste de först klara av den här kursen innan de kan gå vidare i processen. Också den äkta hälften måste klara kursen för att få flytta med. För barnen är språkkurserna inte obligatoriska, men de finländska myndigheterna rekommenderar dem starkt. Det arrangeras också språkkurser för ingermanländska tonåringar både i Petersburg och Gatsjina, men enligt Eero Pellinen på det Ingermanländska förbundet är motivationen bland de unga inte den bästa.
Undervisningen här i Gatsjina ingår i den förberedelsekurs finländska myndigheter arrangerar för ingermanländska återflyttare. Förutom språkkurser ges också föreläsningar om det finländska samhället, bl.a. "realistisk information" om arbetsmarknaden och kommunernas basservice.
Den här kursen är den tredje och sista och pågår fyra månader med klasser tre kvällar i veckan. I maj anländer så tjänstemän från Arbetsministeriet för att hålla sluttentamen.
- Tyvärr tror jag att det är få av eleverna här som kommer att klara tenten, suckar Rehkolainen.
Sammanlagt står nästan 20 000 ingermanlänningar i kö för att få flytta till Finland. Och att få tillstånd att flytta är en mycket långsam process. I vanliga fall dröjer beslutet tio år.
I klassrum nr 22 har alla ett könummer kring 5 000. Alla har redan köat i sex år, men efter kursen fortsätter så väntandet i flera år till.
- Under den här sista vänteperioden hinner många tyvärr glömma de finskakunskaper de fått här, säger Rehkolainen.
Klockan slår åtta på kvällen och Rehkolainen delar i snabb takt ut läxorna. Till nästa gång skall man förbereda sig på fraser att använda när man besöker arbetsförmedlingen, samt olika verb som är bra att ha med sig i köket.
Efter kursen bjuder Sylvi Okolsina på te hemma hos sig. Också klassens primus 48-årige Vihtori Juonolainen kommer med.
Vi parkerar utanför ett slitet höghus i fem våningar. Här bor Sylvi ensam i en enkel trerummare. Vihtori tittar med avundsjuka ögon omkring sig. Själv bor han i en trång tvårummare tillsammans med fru, tre barn, katt och hund.
Sylvi sätter på tekannan och dukar fram tilltugg i köket.
- Visst har jag hört om de problem ingermanlänningarna kämpar med i Finland, säger Vihtori. Och om att det kanske införs strängare regler. Men jag förstår inte varför det måste drabba mig!
Vihtoris båda föräldrar var ingermanlänningar. Sylvis också. Men finska fick de aldrig lära sig svårt att acceptera att har jag när de växte upp. Hemma talade man nog mycket finska, men föräldrarna uppmanade barnen att i vardagen tala ryska för att undvika trakasserier. Så därför sitter vi också här i Sylvis kök och diskuterar på ryska.
- Språkkursen är viktig i sig själv, säger Sylvi. Målet är ju att förbereda sig för återflyttning, men för mig är det lika viktigt att få återuppliva kunskaperna i mitt modersmål.
- Nu när jag ser tillbaka har jag svårt att acceptera att jag tvingades förlora mitt modersmål.
Vihtori förklarar att han vill flytta till Finland helt enkelt därför att det är hans hem. Till vardags kör han ambulans, men han rattar också turistbussar till Finland och han har besökt landet ett otal gånger.
- Nuförtiden känner jag mig mera hemma i Finland än här, säger han. Där råder dessutom ordning och så respekteras man som medborgare.
Vihtori tänker skaffa sig ett arbete direkt han anländer. Att lyfta understöd och vara en börda för samhället är inget alternativ för honom. Och han har redan fört diskussioner med olika bussbolag i Helsingfors.
Men Vihtoris stora problem är att hans ryska fru vägrar flytta. Hon är så emot tanken att hon inte ens har låtit Vihtori ta med barnen på besök till Finland. Deras äldsta dotter är redan 21 år, medan deras tvillingar är 14 år gamla.
- Barnen är också aningen förvirrade över situationen, suckar Vihtori. Och jag vet inte hur det ska sluta.
Sylvi säger att hon till en början inte hade en tanke på att lämna Ryssland. Enligt Vihtori visste dessutom få om möjligheten att flytta tillbaka till Finland i början på 90-talet.
- Informationen gick inte fram till oss vanliga ingermanlänningar, menar han.
Men Sylvi ändrade åsikt efter att igen ha blivit förödmjukad av myndigheterna p.g.a. sin nationalitet. Och det är med stor bitterhet i rösten som hon minns de tider när ingermanlänningarna förföljdes och deporterades av Sovjetmakten.
- Om inte det ingermanländska folket vore ett så segt och viljestarkt folk skulle det inte ha överlevt de där hemska åren, säger Sylvi.
Efter år 1929 tvångsförflyttades ingermanlänningar på politiska grunder. Det har uppskattats att ca 60 000 ingermanlänningar sändes i tvångsarbete till olika delar av landet.
Sylvi räds nu ålderdomen. Hon är livrädd för att tvingas flytta till ett ryskt åldringshem.
- Det är så mycket tryggare i Finland, säger hon glatt.
Sylvi är bibliotekarie till utbildningen. Hon var också aktiv medlem av kommunistpartiet. Men 1985 dömdes hon för antisovjetisk propaganda. Hon hade varit i kontakt med "fel slags" individer.
- Jag såg det ruttna i systemet redan vid den tiden och ville förändra det, säger hon.
Med fasa minns hon de förhör hon tvingades gå igenom. En psykologisk krigföring som också drabbade hennes son. Efter domen förlorade hon sitt jobb och kommenderades ut som tidningsförsäljare.
- Men det värsta var att alla mina vänner vände mig ryggen, säger Sylvi med gråt i halsen. Det är otroligt hur man kan missta sig på människor!
Nu lever Sylvi ensam på pension. Hennes son är präst och bor med sin familj i Petersburg.
- Senare ville han bli ortodox munk och tillbringade också ett år på Valamo, säger Sylvi. Som mor hade jag ingen förståelse överhuvudtaget för hans val i livet.
Nu är Sylvi själv djupt troende. Det var en bekant som lockade henne med sig till den ingermanländska kyrkan.
- Under den första gudstjänsten satt jag i ett hörn och bara stirrade i golvet, säger Sylvi. Jag förstod ingenting, varken av språket eller ritualerna.
Men det blev fler besök för Sylvi. Och under en alldeles speciell söndag satte hon sig allra längst fram.
- Det var så märkligt den dagen, men plötsligt förstod jag varje ord, varje handling och jag förstod att de handlade om mig, säger hon. Och jag grät från första ordet till sista. Det var som om en korridor av ljus omslöt mig från himlen och jag upplevde hur allt det smutsiga i min själ sköljdes bort och jag blev som pånyttfödd. Sen dess är jag troende.
Samtidigt planerade sonen prästvigas inom den ortodoxa kyrkan. Men Sylvi övertalade honom att istället vända sig till den ingermanländska kyrkan.
- Han är min ende son och jag sa åt honom att jag längtar så efter barnbarn, minns Sylvi.
I den ortodoxa kyrkan måste prästerna gifta sig före vigningen, men inom den ingermanländska kyrkan kan prästerna gifta sig när som helst. Och för fyra år sedan fick så Sylvi sitt efterlängtade barnbarn.
Sylvis son valde redan för länge sedan ryskt medborgarskap och har inga planer på att flytta till Finland.
- Men han har ingenting emot att jag flyttar, säger Sylvi. Tvärtom. Han ser helst att mamma bor i Finland på gamla dar.
Nästan 20 000 ingermanlänningar står fortfarande i kö för att få flytta till Finland. Men återflyttningen har redan saktat av. Främst beroende på bostadsbristen i södra Finland.
Ifjol flyttade 1 000 ingermanlänningar tillbaka till Finland. Det här är en klar minskning jämfört med tidigare år när nästan 2 000 personer återflyttade.
- Det finns stora problem att få ingermanlänningarna placerade, säger konsul Petri Salo i S:t Petersburg. Det beror på att de flesta vill bosätta sig i södra Finland där bostadsbristen är som värst.
Innan en ingermanlänning får tillstånd att flytta till Finland måste han ha en bostad ordnad. För att få en måste han först anmäla sig till den kommun dit han vill flytta. Därefter får han ställa sig i kommunens bostadskö tillsammans med alla andra.
Tidigare kunde en bostad ordnas med en väntetid på under ett år, nu har man tur ifall det ordnar sig på två. De flesta ingermanlänningar bor i södra Finland och nya återflyttare vill helst slå sig ner i samma trakter.
De finländska myndigheterna införde ifjol strängare kriterier för återflyttningen. Särskilt skärptes de språkliga kraven. Och enligt vissa uppgifter har bara en av fyra ingermanlänningar ens bristfälliga kunskaper i finska.
- Språkkunskaperna är förstås avgörande för en snabb integrering, säger Eero Pellinen på den Ingermanländska föreningen i S:t Petersburg.
Men samtidigt förundrar han sig över varför inte samma stränga språkkrav gäller för återflyttare från Kanada och USA.
Tidigare krävdes inga kunskaper i finska för ingermanländska återflyttare. Det räckte med att man kunde bevisa sina finländska rötter. Antingen skulle en av föräldrarna vara av finländsk nationalitet eller så minst två av far- eller morföräldrarna.
Enligt vissa uppgifter finns det nästan 50 000 ingermanlänningar som ännu har rätt att flytta tillbaka till Finland. Tar man med också familjemedlemmarna stiger den siffran till ca 130 000 personer.
Återflyttningen inleddes år 1990 på president Koivistos initiativ. I början fanns det ett stort sug på den finländska arbetsmarknaden efter ingermanlänningar. Och under de senaste tio åren har ca 20 000 ingermanlänningar flyttat tillbaka till Finland.
Samtidigt som återflyttningen minskar har Arbetsministeriet startat ett projekt som uppmuntrar ingermanlänningar att bli kvar i sina hemtrakter. Projektet ska se till att förbättra ingermanlänningarnas konkurrenskraft på den lokala arbetsmarknaden. Sammanlagt satsar den finländska staten ca 1,3 miljoner euro.
Projektet erbjuder främst yrkes- och vidareutbildning. Tanken är att om ingermanlänningarna skaffar sig bättre jobb på hemmaplan har de inget behov av att flytta till Finland. En politik som också den Ingermanländska föreningen applåderar.
- Vår förenings mål är att stöda den ingermanländska kulturen här i Ryssland, säger viceordförande Wladimir Kokko. Och vi uppmuntrar ingen att flytta till Finland.
Eftersom tre av fyra ingermanlänningar har inga eller ytterst bristfälliga kunskaper i finska kommer föreningen att satsa stort på att vidareutveckla språkkurserna.
Ingermanland är grovt taget dagens S:t Petersburg och den landskommun som omringar staden. I början av 1600-talet var området bosatt av voter, ortodoxa ingermanlänningar och en del ryssar.
Freden i Stolbova 1617 införlivade Ingermanland med Sverige. Strax därefter började man bosätta det bördiga området med finländska invandrare. Som ett resultat av den här invandringen grundades den första ingermanländska församlingen år 1611. I slutet på århundradet bestod två tredjedelar av befolkningen av lutherska finländare.
Det svenska styret varade i cirka 100 år. Men år 1704 införlivade Peter den Store Ingermanland med Ryssland och började bygga sin huvudstad S:t Petersburg mitt på finländarnas område.
Den evangelisk-lutherska kyrkan pånyttföddes i Ryssland genom en kejserlig förordning år 1832. Kyrkan bestod då av landskyrkorna i Baltikum, de finländska kyrkorna på landsbygden i Ingermanland, de rika stadsförsamlingarna i Moskva och S:t Petersburg samt de tyskspråkiga församlingarna.
Före den ryska revolutionen år 1917 hade Ingermanlands kyrka 144 000 medlemmar. Men strax efter det ryska inbördeskriget förstördes kyrkorna eller användes som idrottshallar, verkstäder, museer etc.
Efter år 1929 tvångsförflyttades ingermanlänningar på politiska grunder. Man har uppskattat att ca 60 000 ingermanlänningar sändes i tvångsarbete till olika delar av landet.
De ingermanlänningar som överlevde den politiska utrensningen började återvända till sina hemtrakter på 1950-talet.
Ingermanlands kyrka har under de senaste åren upplevt en period av starkt återuppbyggande. Kyrkan har nu ett medlemsantal på över 15 000 personer. Församlingarna är 42 till antalet och de finns i huvudsak i Ingermanland, Karelen, Fjärrkarelen och Murmansk. På dessa områden lever 55 000 ingermanlänningar och 11 000 på annat håll i Ryssland.
Anders Mård